Stravinskijs Våroffer var den första klassiska musik jag gillade. Musiken påminde mycket om den zappainfluerade musik jag redan lyssnade på. Detta verk ledde till att jag utforskade all klassisk musik på jakt efter något lika bra eller bättre, vilket jag också fann efter mycket letande.

Efter att ha uppskattat symfonisk rockmusik under många år upptäckte jag så småningom även pärlorna bland de många klassiska symfoniska verken.

När jag härom året fick chansen att se baletten Våroffer på operans scen tillsammans med några vänner så var jag inte särskilt uppmärksam på själva dansandet. Jag satt istället och tittade på orkestern, och följde med i de olika satsernas dynamik för de olika instrumenten. Detta var för mig betydligt mer spännande än baletten som pågick strax intill.