Philip Glass minimalistiska musik är fulländad på samma sätt som Bachs och The Enids, och jag blir lika trollbunden av alla tre. Detta stycke från albumet med samma namn är bara ett av många favoriter.

Det var min barndomsvän Per som hade rekommenderat hans musik och detta var bara ett av otaliga musiktips från honom under tonårstiden som var helt rätt för mig. Jag kände ingen annan som delade intresset för Glass musik.

Därför gick jag många år senare ensam på konserten med Philip Glass och satt på första parkett bara några meter från musikerna. När jag i pausen gick ut i konserthusfoajén för att sträcka på benen i myllret av folk råkade jag på just Per som jag då inte hade sett på flera år! Han var också där ensam och vi hade uppenbarligen båda kvar vår musiksmak. Ett roligt minne som förstärkte konsertupplevelsen.