Om någon enda låt ska representera John McLaughlins och hans Mahavishnu Orchestras mångsidiga musik så är det den här låten från hans bästa album ”Visions of the Emerald Beyond”.

I denna låt förekommer det mesta av de många olika stilar han haft på sina album med olika medmusiker i sin jazzrockorkester. Här spelar han med min favoritsättning Jean-Luc Ponty på fiol, Michael Walden på trummor och Ralph Armstrong på bas.

Jag såg denna sättning live på Gröna Lunds utomhusscen1976 tillsammans med min lumparkompis Anders, som var där för att se Wishbone Ash som spelade samma kväll.

McLaughlin börjar alltid sina konserter med en stunds tystnad, vilket inte var lätt med flera fyllon i publiken, och hans spelhumör påverkades tydligt av publikens respekt eller brist på respekt för tystnaden.

Det var John McLaughlin som fick mig att aldrig börja spela elgitarr – jag skulle ju aldrig bli så bra som han så jag kunde lika gärna låta honom stå för gitarrspelandet…