Jag upptäckte Elvis Presleys storhet rätt sent. Han hade alltför många smöriga låtar för att jag skulle upptäcka hans fantastiska sångskicklighet. Det var först när jag hörde hans 50-tals rock från före min tid som jag blev ett fan.

Favoritlåten av många favoriter var denna tuffa låt med det coola gitarrkompet i verserna och den minimalistiska halvakustiska instrumenteringen. Tyngre än många nutida hårdrockband lyckas prestera!

Med tiden förstod jag varför han sjöng så många usla låtar också. Allt han sjöng med sin röst blev ju i alla fall hörvärt bara på grund av den!