Jag minns när jag såg filmen ”Ett anständigt liv” och då hörde denna låt av Ulf Dageby första gången. Det var från 2:21 när synten börjar spela en instrumentalversion av hans låt ”Gnistrande snö” som jag tyckte den var något av det bästa jag hört, och tänkte att det var nog bara för att den passade så bra till filmsekvensen från sergelplattan just då.

Men den var lika bra när jag hörde den efteråt och är en av mina favoriter genom tiderna på grund av sin avskalade form och opretentiösa ljudbild. Det genialiskt enkla, som även Lennon, Cohen och Reed så ofta lyckas med.

Att elgitarren börjar spela ut först efter några takter, och basen ännu senare, gör att låten bara fortsätter lyfta tills den abrupt avbryts av ett gitarrskrik och sedan slutar!