Sista låten från Lou Reed’s mästerverk Berlin får paradoxalt nog representera hans enkla råa nakna känsliga musik, trots att den är extremt överproducerad jämfört med det mesta han gjort.

För mig representerar Lou Reed det ursprungliga och okonstlade i rockmusiken, och är därför en ledstjärna i mitt eget låtskrivande. Han kombinerar motsatser på ett lysande sätt – hårdhet/mjukhet, distans/närhet, enkelhet/komplexitet, exponerande/döljande, personligt/opersonligt.

Hans inflytande återfinns i många betydligt populärare artisters verk, och jag har därför svårt att uppskatta dessa i jämförelse med originalet Lou Reed.