Brian Enos unika koncept med relativt händelselös och diskret bakgrundsmusik eller snarare bakgrundsljud i form av de fyra albumen Ambient 1-4, plus ytterligare några av samma slag, är något av det behagligaste jag har upplevt.

Under en period var det den enda musik jag lyssnade på. Jag hade någon av hans ambient-cd på repeat och spelade den dygnet runt under flera dagar och även under nätterna medan jag sov. Efter att ha hört alla Enos album med ambient musik otaliga gånger under flera års tid blev albumet ”Thursday Afternoon” det jag oftast lyssnade på. Kanske för att musiken där var ännu diskretare än på de andra.

För mig var denna musik genialisk och Brian Eno ett geni. Jag hade inte tidigare uppfattat hans originalitet som nyskapande, men hans ambientproduktion är ett lysande livsverk i sig.

När det några år senare dök upp meditationsmusik inom New Age så tog den över det som Eno hade startat med Ambient 1, och skivaffärerna översvämmades med stillsam new-age-musik.av varierande kvalitet.