Den här låten med John Mayall & The Bluesbreakers från albumet ”The Hard Road” får representera all bluesmusik jag lyssnade på under några intensiva år. Många av mina favoritmusiker har nån gång varit med i John Mayalls band, och här är det halva Fleetwood Mac som spelar.

Jag gillade visserligen Eric Claptons bluesgitarrspel mer än Peter Greens, med låtarna Clapton spelade på var sällan lika bra som Peter Greens så jag lyssnade nog mer på honom trots allt.

Att jag lyssnade så mycket på blues berodde enbart på de många gitarrsolona, som var mindre vanliga i den samtida pop och rockmusiken. Det spelade ingen roll om blueslåtarna lät ungefär likadant om bara gitarrsolona var bra.

Just den här låten spelades ofta på min begäran i det lokala bibliotekets källardiskotek som drevs av min fem år äldre bror och hans kompis Lasse. Därför fick jag trots att jag bara var 12 år hoppa in som vikarierande DJ en gång när Lasse var försenad. Läskigt att stå i rampljuset, men jag visste ju hur man gjorde och var tämligen stolt efteråt.

När John Mayall spelade i Stockholm 2008 så var jag naturligtvis där och lyssnade, och han var precis lika bra som förr trots sin höga ålder.