Denna instrumentala låtsvit på 10 minuter från albumet Borboletta innehåller något av det vackraste och samtidigt svängigaste som jag har hört, och jag tröttnar aldrig på Carlos Santanas gitarr ihop med Airto Moreiras trumspel och de vackra klangerna från elpianot, orgeln och kören.

Med denna låt väcktes också mitt intresse för latinamerikanska rytmer som jag därefter började utforska allt mer.

Av alla sättningar Santana har haft genom åren så tycker jag den här är den bästa, även om många av hans andra mästerverk har kommit till under andra perioder. När det gäller Santana får man dock plocka russinen ur kakan för att hitta de riktigt bra låtarna.