Ebba Gröns suveräna låt från albumet ”Kärlek & uppror” var den första punklåt jag gillade, efter att nästan helt ha slutat lyssna på ny musik sedan punken tog över.

Jag tyckte att all punkmusik var som att börja om på ruta ett med samma gamla garagerock som jag lyssnat på under 60-talet. Jag var ju redan färdig med den och ville ha nåt mer avancerat än så.

Men när jag hörde denna låt för första gången, i en manskapsbod nära Tantolunden där jag satt som väktare vid en uppställningsplats för bortforslade fordon under en välbetald julhelg, så fick jag en sån positiv chock att jag därefter köpte alla de ebbaskivor som jag hade missat.

800 grader förblev dock deras bästa låt.